”Du ska inte gå till skolan idag för kriget har kommit”

Den 24 februari klockan fyra på morgonen kommer Oleksandrs mamma in i hans rum och säger: ”Du ska inte gå till skolan idag för kriget har kommit.” 13-åriga Oleksandr tvingas därefter, som så många andra barn i Ukraina, att på nära håll uppleva krigets trauman.

I skolan, dagen innan kriget bröt ut, tränade Oleksandr och hans klasskamrater på hur man evakuerar och var de skulle gömma sig om någonting hände. De kände alla att något låg i luften, lärarna var spända och eleverna förstod att allt inte var som vanligt. Samma kväll ser Oleksandr och hans vänner flera brandbilar och ambulanser med blinkande ljus som i snabb fart körde mot Kiev. De undrade varför så många bilar skulle dit på en och samma gång.

Helvetet bryter ut

Kvällen för kriget var lugn, men morgonen därpå börjar en ny verklighet för Oleksandr och hans familj.

– Den 24 februari klockan fyra på morgonen kom min mamma in i mitt rum och sa: ”Du ska inte gå till skolan idag för kriget har kommit”. Jag var rädd och förvånad på samma gång, men jag gjorde som mina föräldrar sa. Min pappa åkte till det lokala försvaret. Fem plan flög genom vår stad under den första dagen. De flög ganska lågt och lät väldigt högt. Pappa sa att det förmodligen var våra styrkor.

Oleksandr berättar att de tre följande dagarna var tysta. Sedan började helvetet.

– På den fjärde dagen började de skjuta överallt ifrån. Vi fick veta att det kom från maskingevär och drönare och att vår militär förstörde ryska stridsvagnar. Vi gömde oss i källaren under beskjutningen. Det var kallt och fuktigt och vi alla blev senare förkylda. Den enda gången vi gick upp till huset var under morgonen för att titta på TV.

En dag när familjen satt och tittade på TV slutade bilden plötsligt att fungera. Det visade sig att ryska styrkor hade förstört alla TV-torn i staden. När TV:n inte längre fungerade fick Oleksandr och hans familj i stället lyssna på radio för att hänga med i nyhetsrapporteringen. Oleksandr berättar att staden utsattes för konstant beskjutning och bombning.

– Vi satt nästan hela tiden i källaren. Först försvann vattnet, sedan all kontakt med omvärlden och till slut försvann också ljuset. Allt försvann. Vi satt i mörkret och kylan. Vi lämnade aldrig huset. Jag var väldigt rädd, säger han.

Huset var mycket kallt eftersom uppvärmningen slutat fungera. Därför beslutade sig familjen för att flytta in hos Oleksandrs mormor som hade en gaspanna för att värma upp huset. Där hann de stanna i 11 dagar innan de blev beskjutna.

– Vi sprang ut från min mormors hus i panik. Röda kulor flög över oss, heta och glödande, vi såg dem ovanför våra huvuden, berättar Oleksandr.

Oleksandr ritar källaren där de tvingades gömma sig.

Beskjutna under evakueringen

En dag hör de en hög siren som följdes av ett öronbedövande dån.

– Vi kom ut och såg ett femvåningshus, nära min mormors hus, som inte längre hade något tak. Det låg skadade och döda personer på marken, allting runt omkring huset brann. Vi såg också hur en helikopter sköts ned och hela Makariv lystes upp. Sedan satt vi i källaren hela natten. Jag minns att min pappa sa: ”Överlever vi den här natten så evakuerar vi er imorgon”. Vi lyssnade på radion och väntade på att få meddelandet om evakuering, berättar Oleksandr.

När de får besked om evakuering packar familjen det mest nödvändiga och lämnar huset. Under flykten blir de beskjutna.

– Vi böjde oss ned och gömde oss under lång tid. Det var en stridsvagn längre bort som siktade på oss. Sedan siktade den åt ett annat håll och vi fortsatte.

Sista gången Oleksandr ser sin pappa är vid evakueringsplatsen, därefter har han bara sett pappan på foto.

– Min pappa gav sig av för att rädda andra människor, och vi stannade i kulturhuset tillsammans med andra människor som väntade på att få bli evakuerade. Bussar började komma för att hämta oss, människor sprang till bussarna, men bara kvinnor och barn fick följa med. Min bror fick stanna kvar.

Drömmer om att få köra moped igen

Bussen tar Oleksandr och hans mamma till ett flyktingcenter Rozhyshche, Volyn Oblast. Oleksandr och de andra överlevarna mådde väldigt dåligt under de första dagarna i centret. Varje ljud fick dem att rycka till av rädsla, konstant beredda på bombningar. Oleksandr diagnostiseras med svår PTSD av en psykolog som arbetar på centret.

– Det var lite obehagligt till en början att delta i terapin, men sen vande jag mig vid det. Nu vet jag hur jag kan lugna mig själv, jag tycker om att träffa nya människor och att rita. Förut pratade jag ofta om det jag varit med om, men nu kommer jag ihåg mindre av det, säger Oleksandr.

Terapigruppen.

Efter två månaders terapi på centret har Oleksandrs symtom på akut stress minskat. Gradvis har han börjat känna sig säker, han har fått nya vänner och börjat sova bättre. Han har även fått prata med sin pappa som är kvar i hemstaden och bistår med humanitärt stöd där, samtidigt som han försöker reparera skadorna på familjens hus. Han berättade nyligen för Oleksandr att det kanske skulle vara möjligt att återvända hem snart.

– Det är många som inte har sina hus kvar. Delar av mitt hus är förstört, men min moped och mitt Playstation har klarat sig!

Oleksandr berättar att han verkligen vill åka hem, även om han vet att kriget inte är över än och att det kan innebära livsfara. I hans hemstad finns över 1000 minor utplacerade. Ändå känner han hopp om att snart få komma hem och att kriget snart ska vara över.

– Efter kriget är min dröm att åka en tur med min moped som förut. Ryssarna är omänskliga, men vår armé kommer att besegra dem.

Om Barnfonden och ChildFund Alliance

Barnfonden är en religiöst och partipolitiskt obunden barnrättsorganisation som med barnet i fokus adresserar grundläggande orsaker till fattigdom och utsatthet. Tillsammans med våra givare – privatpersoner, företag, institutioner, stiftelser – samt barn, familjer och personal i våra programområden arbetar vi varje dag för att ge fler barn i världen en trygg uppväxt och en bättre framtid.

Barnfonden ingår i det globala nätverket ChildFund Alliance vars 11 medlemmar stödjer över 23 miljoner barn i 70 länder. Vi arbetar långsiktigt och utifrån ett helhetsperspektiv på barns behov. Vi kämpar för att förbättra barns och familjers villkor genom att fokusera på utbildning, hälsa, försörjning och barns rätt till trygghet och skydd. Vi arbetar dessutom för att förebygga katastrofer och öka beredskapen i områden som drabbas hårt av klimatförändringarnas effekter.