Därför är vi faddrar i Barnfonden

I Sverige har vi en stark givarkultur. På Barnfonden ser vi hur tusentals faddrar förbättrar livet för åter tusentals barn och deras familjer världen över. Vi är alltid intresserade av att lära oss mer om vad det är som engagerar våra faddrar. Isabella Hallberg och Lucas Roos ger här sin syn på saken.

Vi träffas en eftermiddag på Barnfondens kontor mitt i Malmö. Isabella har kommit hit från Lund där hon arbetar som spansk- och SO-lärare på en högstadieskola. Lucas är från Österlen, men bor nu i Köpenhamn där han arbetar inom restaurangbranschen.

Sparpengar gick till fadderbarn

Både Isabella och Lucas har besökt sina fadderbarn och båda har varit faddrar i många år. Lucas var 13 år när han bestämde sig för att ta från sina sparpengar och bli fadder. Isabella blev fadder för åtta år sedan då hon fick sitt första lärarjobb på en högstadieskola.

– Som lärare vill jag utveckla mina elevers empati. Jag vill visa att det går att handla och att det inte bara är ord. För mig är det en moralisk fråga. Även om mina elever är i en tonårsbubbla är de intresserade och ibland använder jag breven som exempel i min språkundervisning, berättar Isabella.

Både Isabella och Lucas har varit faddrar i många år och båda har besökt sina fadderbarn. Här på Barnfondens kontor i Malmö.

Vill veta vad pengarna används till

Både Isabella och Lucas kollade runt bland flera organisationer innan de bestämde sig var deras månadsbidrag skulle gå. Det var tydligheten och det långsiktiga perspektivet som gjorde att valet föll på Barnfonden.

– Att kunna hålla kontakt via brev var en av anledningarna till att jag valde Barnfonden. Det har gett mig en möjlighet att lära känna en ny person i ett land långt borta. Vi har skrivit regelbundet sedan vi båda var 13 år. Hela min familj har alltid velat läsa breven och veta hur det går för Abdulmalik, säger Lucas.

20-årige Abdulmalik har gått klart sin utbildning och får nu hjälp med att söka jobb. När fadderskapet höll på att avslutas passade Lucas på att hälsa på Abdulmalik i Etiopiens huvudstad, Addis Abeba. De är jämngamla och det var speciellt att träffas efter sju år av brevväxling. Lucas är fortfarande fadder, men nu till en femårig pojke i Burkina Faso.

Brev med vardagligt innehåll

Isabella skänker maxbeloppet på 1 500 kronor för extragåvor och sprider ut det under året. Hon ger bland annat till födelsedag och till den mexikanska högtiden ”Cinco de mayo”. I breven får hon veta vad pengarna har använts till:

– Varje gång jag har gett en extragåva får jag beskrivet i brev hur mycket det är i mexikanska pesos och var de har köpt för pengarna. Den här tydligheten tycker jag är jätteviktig.

Isabella brukar skicka med små presenter som kan rymmas i kuvertet. Det är allt från klistermärken till små pussel till skrivblock, berättar hon och fortsätter:

– De vill gärna höra om min vardag så det skriver jag om och så skickar jag foton. Jag blir alltid så glad när jag får brev tillbaka. Det gör hela min dag!

Isabella får ofta teckningar i breven från Gisela och en beskrivning vad pengarna hon ger i extragåva använts till.

För många är brevskrivning något nytt

På Barnfonden pratar vi ofta med faddrar som är nöjda med hur brevväxlingen fungerar, men alla har inte samma upplevelse. En del beskriver att de inte får svar på de frågor de ställer och att breven är väldigt kortfattade. För många barn är brevväxling något nytt och det blir samtidigt ett sätt att lära sig läsa och skriva. Många familjer är inte vana att skriva brev och kan därför använda sig av standardformuleringar. Att ställa öppna frågor och be om beskrivningar är ett sätt som kan få barnen att berätta mer.